Vår historia

Min son fick för ungefär fyra år sedan diagnoser som Aspergers syndrom, ADHD och anpassningsstörning. Alla utredningar tog nästan tre år, eftersom det var så svårt att få en tid, och vår barnläkare ansträngde sig verkligen för att vi skulle få komma tidigare.

Egentligen kände jag redan när han var fyra år att något var annorlunda. På babysim för mamma och barn till exempel hoppade han utan någon rädsla och utan armpuffar rakt ner i vattnet. Vi lyckades bara inte lära oss cykla, eftersom han hade problem med balansen och var väldigt otålig. Därför var jag alltid tvungen att fungera som en maskin.

När jag stod med funktionshinderskortet på över 70 procent i handen visste jag inte vad jag skulle känna. Jag letade efter föräldragrupper och initiativ för att kunna utbyta erfarenheter med andra föräldrar, men tyvärr utan framgång. Min son var väldigt ofta negativ, och jag behövde extra kraft för att motivera honom. För varje dag hände det något otrevligt. Han verkade inte känna smärta, kunde inte bedöma någon fara och ville ha uppmärksamhet varenda sekund. Ja, det var väldigt slitsamt. Men jag är stolt över mig själv, för jag har kämpat otroligt mycket för att inte ge upp och för att alltid finnas vid hans sida.

Vänner hade rått mig att placera honom på en institution, så att jag kunde få lite tid för mig själv. Min moderinstinkt tillät absolut inte den tanken: jag var hans enda trygga punkt, och det skulle ha försatt min son i ett psykiskt mycket dåligt läge.

Jag hade själv arbetat på liknande ställen där barn tas om hand, och jag visste precis hur de behandlades där. I åratal provade jag nästan alla växtbaserade medel från apoteket för mig själv och min son, men det jag sökte fanns inte bland dem. Också det var för mig ännu ett tecken: det måste finnas en annan väg.

Jag försöker fatta mig kort, jag lovar 😁

År av sökande

Att gå ut var nästan omöjligt, eftersom min son bara kände sig trygg hemma. Även när jag fick höra elaka kommentarer gav jag inte upp; jag försökte alltid hitta på något och åka på semester. Självklart måste det varje gång vara samma hotell för att han skulle känna sig trygg, och ändå var det svårt för oss att ens lämna hotellrummet.

Jag hade ingen att dela min oro med, så i åratal pratade jag med väggarna och med Gud. Jag bad alltid och önskade mig en väg ut. Sedan första klass ansåg läkarna att han absolut måste ta medicin, så att hans koncentrationssvårigheter och otålighet kunde komma under kontroll. Jag kunde bara inte förlika mig med tanken på att ge mitt barn medicin för att han skulle fungera i skolan så som de ville. För han var väldigt smart; utan att plugga fick han bra betyg, skolan var bara fruktansvärt tråkig för honom.

Men pressen tog aldrig slut. Vi var med om mycket otrevliga saker i skolorna och fick byta skola hela tre gånger under lågstadiet. Det var väldigt sorgligt för min son, men han har en mycket stark karaktär.

En lärare som tyckte att min son inte behövde stöd i skolan och att utredningen var fel anmälde oss till och med till socialtjänsten, eftersom barnets välbefinnande påstods vara i fara.

Jag har provat nästan alla typer av terapi med honom. Så att säga passade ingen av dem oss, med ett undantag: den särskilda djurassisterade arbetsterapin som han i tre år har älskat att gå till. Där rider han, tränar bågskytte, matar kaniner och kan med glädje arbeta med saker som verkligen intresserar honom.

Med antalet läkarbesök skulle vi enligt mig lätt kunna komma in i Guinness rekordbok. För att höra andra åsikter gick jag också till privatläkare.

Senast var jag förra året kring nyår i Istanbul hos två välkända professorer i barnpsykiatri. Även de ansåg att han absolut måste ta medicin. De sa att hans hjärna fungerar helt annorlunda, att medicin skulle kunna göra mycket lättare för honom och att jag också måste tänka på mig själv. De tillade att situationen var väldigt slitsam och absolut inte berodde på min uppfostran.

Under samtalen grät jag mycket. Jag minns att jag sa att jag bara önskade mig en dag, en enda dag, då jag kunde ha riktigt roligt med mitt barn.

Vet ni vad? I dag gråter jag bara av lycka, inte längre för att oron kväver mig eller för att jag inte ser någon väg ut. Det var verkligen en väldigt tung tid. Jag kunde inte sova, hade inga krafter kvar, men var tvungen att arbeta, och det fanns ingen som stöttade mig.

Sedan undersökte jag de mediciner som professorerna i Turkiet hade rekommenderat och fick veta att samma används här i Tyskland. Eftersom jag inte längre visste vad som var rätt eller fel bestämde jag mig för att prova. På rekommendation av vår barn- och ungdomspsykiater började vi med det första preparatet i lägsta dos. Efter en vecka slutade jag. Han hade redan i åratal haft sömnproblem; för att han skulle kunna blunda var jag alltid tvungen att hålla om honom och krama honom. På eftermiddagarna byggdes en obeskrivlig energi upp i honom, och att han verkade dämpad hela dagen kändes inte rätt för mig.

Därefter provade vi ett annat preparat. På nätterna vaknade han orolig och ville plötsligt gå upp och gå någonstans. Återigen slutade jag; jag kände att det inte var rätt väg för oss. Min moderinstinkt sa hela tiden att det måste finnas en annan väg; den tanken ekade bokstavligen i mitt huvud.

Det finns så mycket mer att berätta, men det sparar jag, om Gud vill, till min bok, för jag har bestämt mig för att samla mitt liv i en bok.

Kvällen då allt förändrades

En kväll skickade en god vän mig tre profiler på Instagram och bad mig titta på dem. Vid den tiden skulle jag precis göra en mikrobiomundersökning på råd av en läkare jag känner, för att få min sons tarm kontrollerad. Eftersom försäkringen inte täckte det fick vi betala själva; jag tänkte skicka provet nästa morgon.

Den natten tittade jag på en mammas inlägg om autism. Efteråt pratade jag med en mamma till två barn med autism och frågade en läkare om testet verkligen var nödvändigt. Han sa att jag lika gärna kunde använda pengarna till att först prova de här produkterna.

Utan att riktigt veta vad det var för produkter beställde jag direkt. Jag visste bara att de var växtbaserade, och det gav mig trygghet.

Vår beställning kom tre dagar senare, den 18 mars 2022. Från den kvällen började ett nytt kapitel hemma hos oss.

Den kvällen glömmer jag aldrig. Min son ropade från sitt rum: ”Mamma, får jag krama dig?” Ni ska veta att det inte var möjligt tidigare; jag kunde varken kittla honom eller krama honom.

Jag vilade en stund i soffan, eftersom jag sedan skulle fortsätta med mina översättningar. Han kom fram till mig, lade sig på mitt bröst, kramade mig, pussade mig på kinden och sa: ”Mamma, jag älskar dig så mycket.” Jag svarade: ”Jag älskar dig också, älskling”, men jag visste inte hur jag skulle förstå det jag var med om. Sedan gick han och lade sig. Tack vare ett sömnstöd som vår läkare hade rekommenderat kunde han numera somna, och det var en stor lättnad för oss. För när jag lade mig hos honom för att han skulle somna, somnade jag före honom och blev aldrig klar med mitt arbete.

På morgonen gick han upp, gick på toaletten och ropade på mig: ”Mamma, kan vi gå på promenad i dag, men utan bil, bara gå?” Jag gick fram till honom och skrattade: ”Älskling, skämtar du med mig?” ”Nej”, sa han, ”jag vill verkligen springa.”

Jag trodde att jag inbillade mig. I åratal kunde vi inte ens använda vår fina balkong; att gå ut utan problem var omöjligt.

Jag sa till honom att vi kunde gå i morgon, att jag hade några saker kvar att göra hemma och att jag var lite trött. Han erbjöd sig att hjälpa mig och städade dansande hela badrummet helt själv. Det var så otroligt att jag till och med filmade det.

Dagen efter började jag också själv använda ROOT-produkter. För mig är det verkliga undret att vi alla är skapade av vår Skapare och att var och en av oss är unik.

De första glädjetårarna vid Rhen

Efter frukosten gick vi ut, ner till floden. Förr var jag tvungen att hålla koll på min son varje sekund så att inget hemskt skulle hända. Han sprang rakt mot folk, kunde inte hantera sina känslor i folkmassor och kunde inte förutse faror. Den dagen gick min son, som annars inte alls tyckte om promenader, nästan springande framför mig. Han hade solglasögon på sig och ropade till mig: ”Mamma, jag tar av glasögonen; allt ser så rödaktigt ut, jag kan inte se den vackra naturen.” ❤

För första gången gick vi så harmoniskt längs Rhen, lekte med stenar, skrattade mycket och njöt verkligen. Där grät jag för första gången av glädje.

Jag märkte också en förändring hos mig själv: jag kände mig piggare, jag mådde bra, och mina tankar kretsade inte längre hela tiden kring samma bekymmer.

Att så mycket förändrades för oss på så kort tid kändes återigen som ett under för mig. Varje dag var vi med om något nytt, och länge kunde jag inte prata om det; jag behövde först smälta överraskningen.

Ett nytt kapitel

Under påsklovet flög vi på semester, och det var den första semestern vi verkligen hade det fint. Den här gången kunde vi till och med åka till ett nytt hotell! Varken på hotellet eller under aktiviteterna blev det några problem; det var otroligt fint. Precis som jag alltid hade drömt om kunde vi njuta av tiden tillsammans.

Som aldrig förr hade vi äntligen börjat njuta av livet.

De senaste dagarna har jag arbetat utanför hemmet, och min son kunde vara ensam hemma i fyra timmar utan problem. Om man tänker på att jag förut inte ens kunde gå ner med soporna eller duscha i lugn och ro, var det något helt fantastiskt för mig.

Nu njuter vi varje stund av en harmonisk, respektfull och kärleksfull relation.

Jag önskar av hela mitt hjärta var och en av er samma sak och ännu mer.

Om jag kan göra ännu fler människor glada blir jag själv ännu gladare, för vår tro lär oss att dela allt vi har.

Varma hälsningar
Ezra